Det är vackrast att dö om våren
när livet så sakta tar form
och vi alla kan se vad vi saknat

Det är vackrast att dö om våren
när mörkret så sakta ebbar ut
och vi tinar våra uttorkade själar

Det är vackrast att dö på våren
när skrattet hörs klinga i vinden
och sången ekar mot väggen

Det är vackrast att dö på våren
när alla andra finner lyckan i värmen
finner jag den i min kalla svepning

en sån där dag
som tystnar i slutet av meningen
som försvinner bakom knuten
en dag som den här
som inte ger mig trygghet
som inte ger mig nån ro

imorgon
ska jag börja om
och inte låta dagen försvinna

vad händer med världen
en dag som den här
när allting är suddigt
och morgonen är tvär
när livet är svårt
att leva som du lär
hur ska jag stå ut
en dag som den här

ångest
som river i mig
sticker i mitt skinn
kliar i min själ
och alla frågar hur jag mår

ångest
som om inte sorgen vore nog

tystnad är allt som ekar
din tystnad som kliar
under min hud
och jag står här och skriker
skriker i desperation
men du hör inte ett ljud

jag har slutat att hoppas
att dina ord till slut
ska nå fram till mig
men jag kan inte sluta skrika
för jag vill så gärna
beröra dig

fortsätt vara
den du är idag
och jag älskar dig
förevigt

En blick från dig
jag är fastfrusen

Ett leende
och jag vill skrika högt

Ge mig mera av dig
jag vill inte stå bredvid

jag vill skriva
men jag kan inte
jag vill berätta hur det är

orden tog slut
för flera år sen

jag vill ha de tillbaka!

Har du drömt om mig sådär nångång
att du vaknat upp och ler?

Har du känt sådär för mig nångång
att du bara vill ha mer?